Livets höst

"Att bli gammal är som det är, det blir som det blir. Det är det bittra i fågelsången. Jag känner det som att jag är schack matt, man är liksom ute ur leken". Nu har Nancy varit utan sin dotter med man under nio dagar och de är på väg hem. "Tänk att man kan längta så, att man har så starka känslor kvar fastän man är så gammal". Under middagen är Nancy riktigt trött och säger ingenting. Annika frågar hur det står till och då kommer följande "Jag bara degar" och det är omöjligt att inte skratta.

"Man kan bli lite avundsjuk på 100-åringar som springer omkring på sta´n men jag tror det är mer normalt att bli lite darrig i benen som jag".

På kvällen låter jag dörren vara öppen när Nancy borstar tänderna och säger "säg till när du är klar". Det var lite onödigt men Nancy svarar rappt därinifrån "färdig" med ett stort skratt. "Man blir ju lite som barn igen. Så är det faktiskt".

Glädjeämnen

Nancy omges av nära och kära med många besök och samtal från barn, barnbarn, barnbarnsbarn, barnbarnsbarnbarn och barnbarnsbarnbarnsbarn! Sällskap och hemlagad god mat får hon njuta av och nu när det blir höst och vinter kan hon sitta i sin köksstol och se den vackra trädgården utanför fönstret och iaktta fåglarna som äter från fågelholken. Så fint!

Ett varmt tack till Nancy

säger både Annika och jag för att vi har fått tillbringa de här dagarna tillsammans med dig! Det är inte bara det att du är 97 år. Du är en sann förebild som människa med din insiktsfullhet, fräschhet och fullständiga omtanke om andra framför dig själv. Vi har fått uppleva intressanta och givande samtal och inte minst fått många härliga skratt. Och den gamla klyschan "Ett gott skratt förlänger livet" är vi övertygade om äger sin absoluta riktighet!